Har inget bra svar, bara en massa funderingar som flyter omkring i min överstekta hjärnbark, medans ena foten sätts i framför den andra i en monoton sirapssymfoni.
Det var visst en himla lång tid sen jag senast blogga, men mkt har kommit emellan. Jobb, maratonträning och tävling, och sen blev fotbolls-VM en uppslukande tidsfaktor med sena kvällar (förlängningar och straffar).
Löpningen har tuffat på efter Stockholm Marathon som blev mitt bästa någonsin(3:37:33). Kunde inte ha lagt upp loppet så mycket bättre eller sprungit snabbare heller. Den efterhängsna knäskadan gjorde inget större väsen av sig och tur var väl att min kära kinesiotape gjorde sitt jobb.
Men nu tillbaka till den stora matchen mellan mig och dagens hetta. Var lite tveksam till att ge mig ut på långrunda, men tänkte väl att lite värme skadar väl inte....eller?!
Hur som helst iväg bar det mot Lidingö med "lite" vatten och energigel. Tänkte väl att man kan ju tanka upp på macken i värsta fall. Bestämde?!...att pulsen fick ligga o puttra på 130 och det var ju inget problem...i början ja! Men sen, efter att ha svalkats av den sköna brisen på Lidingöbron kom backarna upp mot Lidingö golfklubb, pust och stön, där tjonga pulsen upp i 145.
Fick stor lust att sätta mig på en bänk vid ett par 3 hål med fin vy, men jag stånkade vidare.
Nu vid ca 15km börja det bli riktigt hett och jakten efter skugga gick inget vidare. Som en hägring dök då min mack upp där jag stoppade in huvudet i vatten/pumpskåpet och skruva på kranen för fullt. De som stod och tankade skakade lite lätt på huvudena och log lite rått åt mig(de tänkte väl galning!!).
Så där ja, kall om huvudet och löpningen gick vidare, men nu börja det bli riktigt tungt, nä korrigerar till jävligt jobbigt. Typ gå/stanna läge. Men envis som man är sprang man på, om nu "något" långsammare. Visste av erfarenhet från tidigare varma rundor att nu är man på gränsen till överhettning och det gav pulsen ett kvitto på. Kom inte under 150 hur långsamt jag än sprang. Men att börja gå existerar inte på min karta.
Ok, bara 2km kvar till mina planerade 23km och nu börjar man småfrysa , då vet man att nu är det inte mycket kvar av kroppen att hämta in till energi. Kommer till den förhatliga passagen vid Ålkistan där luften alltid står still och bilarnas avgaser trängs med diverse cyklister. Stapplar vidare i slowmotion.
Äntligen hemma vid Bergshamra!!! Slänger mig på en bänk raklång och skickar av mig skorna i diverse riktningar. Hjärnan kokar men så kommer en liten vindfläkt som får en att kvickna till igen och känna sig nöjd. Upp till balkongen sen och en dubbel iskall Resorb.
Vem vann då?!? Jag eller hettan? Får nog vika ned mig och erkänna att hettan hade mig mot repen men att jag reste mig på nio. Returmatch, ja gärna. Är väl lika punchig som en gammal envis boxare men har förhoppningsvis inga bestående hjärnskador, hoppas jag!;-)
