Här en rapport från en ickepresident om Berlin Marathon.
Berlin fly high
En av tusen montrar(Abbe lockar löpare till maran o ultramaran)
Nöjda "3:40+/på ett ungefär;)" berlinmaratonlöpare med riksdagen i bakgrunden.
Så var det då dags för landning på Tegel och ett nytt kapitel skulle skrivas i min löpdagbok.
Iväg direkt till Kurfürstendamm och slänga in väskan, för att därefter hämta nummerlapp på mässan. Med u-bahn tog man sig till den gamla flygplatsen där det var stort!!!! Jag gick nog säkert ett par km därinne kändes det som. Träffade Abbe från TSM/Monte Gordo som jobbade vid Sthlm-marans monter. Han lovade dessutom att heja på under loppet, vilket han gjorde med en svensk flagga!:-)
Nä, här kan man ju inte gå och dra för då kommer man aldrig hem igen. Snabb transport igen till hotellet för att sen slinka in hos en italienare för pastaladdning, gott.
Sov sisådär och var uppe med tuppen kl 6 för frukostbuffé. Det var så himla gott och helt solo var man, så "allt" gick ner för framtida sparkapital av energi, dvs mkt våfflor med sylt( hade även fuskladdat med chips kvällen innan;)
Iväg med kära pålitliga u-bahn igen vid 7:15 tiden till Friedrichstrasse där ett lämmeltåg av löpare gick till Reichstag Berlin.
Härligt sval och solig morgon som värmde mer och mer så småningom. In med klädpåsen och iväg till starten. Hade hamnat i en grupp G som var långt bak så jag misstänkte att det skulle bli trångt, o det blev det (40 0012 anmälda!). Första 10-15km gick som en segelkryssning i motvind, zickzack. Publiken var entusiastiska fr km 1 ända in i mål och orkestrarna löste av varandra nästan varje km, mkt trummor var det som manade fram löparna.
Jag hade glömt klockan hemma så jag hade ingen aning om hur farten var förutom att jag sprang förbi väldigt många. Hmm, det kanske går för fort??! Strunt samma, mina krämpor hölls i schack av adrenalin och publiktjoande.
Jag var förberedd på att krafterna inte skulle räcka pga sjukdom och alldeles för få långpass. Men att det skulle slå till så hårt och så tidigt var en mindre angenäm överraskning!
Vad hände, jo, vid ungefär 30km börja ben och kropp inte komma överens med min hjärna om fin teknisk löpning. Magmuskler, höftböjare, ljumskar och vader började kännas rejält.
Samtidigt börja jag uppleva de breda gatorna som extremt långa och raka, med avsaknad av km-markeringar. Psyket fick sig en rejäl snyting när så km-markeringarna dök upp, men det kändes ju som en evighet mellan dom.
Ordet "bryta" dök upp i mitt ena öra, samtidigt som en röst i det andra örat sa "finns inte på kartan"!
Så där höll det på sen i ungefär 12195 meter, en evig kamp som bara avbröts med tröst i i form av te/vatten/sportdryck vid vätskestationerna.
Ok, sätt nu ena benet framför det andra så kommer det att gå, tänk på medaljen och "finishertröjan" i mål( tröjan hade jag köpt i förväg;-/)
Men så helt plötsligt måste de förhatliga km-markeringarna ha försvunnit, för nu klampade jag över 40 km tidtagningen. Börjar skymta Brandenburger Tor och höra publikens vrål, och där som en uppenbarelse, monumentet som jag inte sett sen forbollsvm 2006 tornade upp sig över en som hjälpande hand. Sen var det i och för sig ca 200m kvar till, men då svämma adrenalinet över i ren lycka.
Jag klarade det!! Tiden? ingen aning då, och det spelade ingen som helst roll!
Nu var man i mål och så även min marathonkompis Monica från TSM-klubben.
Jaha vad gör man nu då?!? Sista Berlinmaran?!? Definitivt ja igår, idag nja, i övermorgon har man väl anmält sig till 2015 och sitter på flyget igen till Berlin nästa sensommar;-)
Schnygg medalj!
