På programmet stod det beryktade bergspasset. Den hade nästan fått en smått mytisk karaktär efter allt man hört under veckan. Variablerna var många att hålla reda på och fundera över: rätt riktning, rätt buss, rätt fart, gå el springa uppför, keps eller inte och vätskebälte.
Till slut löste sig allt ganska logiskt och naturligt. Valde att "bara" springa ca 15km i bergen vilket innebar keps på, låna ut vätskebältet till en mer behövande långdistanslöperska(15k+28k!! imponerande!) och springa efter alla andra o hoppas att man inte sprang vilse.
För att göra en lång historia kort så var det jättevacker natur med långa motlut och branta nedförsbackar. Inte jättevarmt men tufft nog. Gick/småjogga nedför och sprang på hyfsat resten av stigarna. Hade gärna rullat på i 180 nedför men fick dra i handbromsen för knäts överlevnad.
Sen kom äntligen den trevliga lilla byn uppdykande bakom en bergknalle och målet för oss. Endorfinglädjerus av att se alla glada löpare/gångare vara i mål.
Men gladast av alla var nog caféägaren som fick sälja kaffe, juice och glass i mängder till oss alla +100?! ?löpare!!!!!
Han gillar nog bergspassen på torsdagar mest av alla tror jag, och småler åt oss "löptokiga" svenskar (o några norrmän) som springer frivilligt i värmen ;-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar